Ta vara på eran tid
Ni har bara ett liv. Eller vissa har inte ens det. Jag har varit otroligt känslosam idag, vet inte varför. Jag höll på att börja gråta till Hitta Nemo, så ni förstår nog vad jag menar, haha. Nej men allvarligt. Tänk hur många människor som inte kan leva klart sitt liv av olika anledningar. Tänk alla dom som inte kan förverkliga sina drömmar. Ni som har den möjligheten, ta vara på erat liv. Gör det, för eran egen skull. Jag har ett fadderbarn i Afrika, och idag satt jag och läste igenom brev jag fått från hennes by. Jag känner att jag gör någonting för henne, för idag mår hon bra och kan gå i skolan, och hon får mat. Men kommer hon någonsin ha samma möjligheter som vi får här? Nej det tror jag inte, och det kan jag inte heller ge henne. Jag vill bara säga återigen att ni ska ta vara på erat liv, och vännerna ni har. Gör någonting nyttigt av livet så kommer allt bli mycket roligare. För, vi lever bara en gång.
Gömda kvinnor
När jag läser böcker som Maria Eriksson skriver blir jag så fruktansvärt arg! Hon har tvingats fly Sverige för att överleva, för att hennes ex mordhotade henne och hennes familj. HAN gör fel och hon straffas. Jag blir så arg! Att ständigt hittas, att ständigt leva med skräcken att han kan vara var som helst måste vara förödande. Maria gick under jorden för 17 år sedan, och då visste knappt någon vad en kvarskrivning var. Nu är det fler kvinnor än någonsin som ansöker om kvarskrivning, skyddad identitet, hemligt boende, besöksförbud osv. På 17 år har ingenting blivit bättre, det har bara gått utför. Tänk er själva in i situationen, att behöva fly sitt hemland, sin familj och allt man någonsin älskat för att man råkade träffa fel kille..Det är heelt sjukt! Jag blir så jävla förbannad, men det verkar inte gå att göra något, eftersom det på 17 långa år inte gått ett dugg bättre..Vilken värld vi lever i.
Tack för mig
När blev det okej att kalla någon hora?
Något jag kan bli riktigt jävla förbannad över, är en del killars (o)respekt mot tjejer. Som att dom tror att när en tjej har på sig en lite kortare kjol, då är det okej att kalla henne hora. Eller våldtäkter, när domaren ger ett mildare straff för att tjejen haft på sig "utmanande kläder". Jag har väl tamefan rätt att gå tvärs över hela stan helnäck utan att bli rädd för att bli våldtagen, eller har jag inte det? När blev det okej att kalla en tjej för hora? Det är INTE okej, det är aldrig någonsin okej! En tjej har rätt att klä sig exat hur hon vill utan att bli rädd för att gå hem själv, eller för att någon ska säga hora till henne. Och jag vet självklart, det är inte bara killarna som säger hora.
Eller vad tycker ni?
Eller vad tycker ni?
How to loose a guy in 10 days
Jag älskar den filmen! Den är så sjuuuuuuukt bra! Den har verkligen allt, snygga skådespelare, bra handling osv. Jag tror jag har sett den minst 100 ggr, tröttnar aldrig:) Vi ska redovisa om en film på engelskan på fredag och det blir nog den..Ni som inte sett den, se den IDAG!
Ang. vålddebatten
Till er som kommenterade ang. inlägget om John som dog pga misshandel kan jag inte annat än hålla med. Jag kan inte förstå hur man tänker som person när man utsätter någon för den typen av våld. Att man först sparkar ner personen och sen dessutom inte slutar..Hur FAN står man ut med sitt samvete? Hur orkar man fortsätta leva, efter att ha förstört livet för flera människor? Och straffet som inte ens blir långt. Dom ska tamefan ha livstid, dom har ju förstört livet för han och hans familj, då kan deras liv också bli förstört. Det är inte mer än rätt tycker jag.
Kvällen har flutit på rätt segt. Höjdpunkten var när Alessia ringde, hon får mig alltid att skratta! Älskade ungen..Hon flyttar faktiskt till jakan på lördag, med sin pappa. Fast hon är bara där varannan helg men..Ska bli kul iallafall:)
Nu ska jag ta itu med svenskaläxan och göra den helt klar. Sen är det time for shower.
Godnatt!
Kvällen har flutit på rätt segt. Höjdpunkten var när Alessia ringde, hon får mig alltid att skratta! Älskade ungen..Hon flyttar faktiskt till jakan på lördag, med sin pappa. Fast hon är bara där varannan helg men..Ska bli kul iallafall:)
Nu ska jag ta itu med svenskaläxan och göra den helt klar. Sen är det time for shower.
Godnatt!
Stoppa våldet!
Har du viljan att stoppa våldet?
Läs, kopiera och lägg ut i din blogg!
Till minne av John Hron
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
Sätt in det här på din blogg så visar du att du bryr dig!
Läs, kopiera och lägg ut i din blogg!
Till minne av John Hron
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
Sätt in det här på din blogg så visar du att du bryr dig!
rest in peace
Har ikväll fått höra att en kille från viksjös trakter har gått bort. En tågolycka var det. Jag kände honom inte personligen, men jag har vänner som gör det. Jag vet inte längre vad jag ska säga, jag blir bara mållös. För ungdomar bara dör. och av vad? Alkohol, våld, droger, you name it! Det finns fan ingen spärr längre, det är alltid ett steg före. Och t.ex efter manifestationen i fredags misshandlas en 14årig kille när han är på väg hem från den? Det skulle ju sluta! Det är dags att något görs, och det drastiskt! För det har gått tillräckligt långt nu, ungdomar ska inte behöva dö innan något görs! Frågan är bara, vad ska vi göra?
Vila i frid Joakim
Jag träffade Alexx, Lenita, Erika, och Sara ikväll. vi gjorde inte så mycket, pratade mest och tittade på TV:) Har varit en lugn helg igen. Är rätt skönt det med!
puss
Vila i frid Joakim
Jag träffade Alexx, Lenita, Erika, och Sara ikväll. vi gjorde inte så mycket, pratade mest och tittade på TV:) Har varit en lugn helg igen. Är rätt skönt det med!
puss
1 år sedan
Måste bara få berätta det här, innan jag sprängs..:)
För ett år sedan idag, hade jag min sista praodag på East. Jag minns hur ledsen jag var den dagen för jag hade äntligen hittat det jag ville med mitt liv. För ett år sedan var jag en vilsen tonåring, med noll fokus på det mesta. Visste ingenting om vad jag ville med mitt liv. Sur, kaxig, och grining är ord som beskrev mig väldigt bra just då. Men på East hittade jag äntligen min passion, jag kände hur jag verkligen att det var i restaurangköket jag hörde hemma. Och jag hade haft 2 veckor, 2 underbara veckor som jag lärde mig så mycket på, och dessutom träffade jag Mimmi. Mimmi som jag idag inte vet vad jag skulle göra utan. East gav mig så mycket, och än idag är jag där jätteofta. Hade jag fått välja för ett år sedan, hade jag hoppat av skolan och bara velat vara där. Dum som jag var då. Självklart vill jag fortfarande vara där jämt, men det går inte. Hur gärna jag än vill. Jag är där var och varannan dag bara för att säga hej, bara att titta på. Jag har växt något grymt det här året, och jag är övertygad om att East, och framförallt Mimmi har ett finger med i spelet där.
Jag var så ledsen den dagen jag slutade praoa, jag hade en gråtklump i halsen exat hela dagen, och jag minns när Mimmi läste brevet jag skrivit till dom. Då grät hon. När jag skulle gå kom tårarna, och dom slutade inte rinna. Men nu är jag där jämt, jag har inte släppt taget, och jag har t.om en extrajobbsanställning. Livet kan förändras när vi minst anar det. Jag trodde inte för mitt liv att jag skulle trivas så bra, och aldrig skulle jag tro att jag skulle växa så mycket som person som jag faktiskt gjort. Livet tar ibland en helomvändning, i mitt fall åt det positiva hållet. Jag hade inte varit den person jag är idag utan allt det här. Och jag är så lycklig för att det hände!
Jag var verkligen tvungen att få ur mig det där, men jag tvingar ju ingen att läsa så:)
puss och kram!
För ett år sedan idag, hade jag min sista praodag på East. Jag minns hur ledsen jag var den dagen för jag hade äntligen hittat det jag ville med mitt liv. För ett år sedan var jag en vilsen tonåring, med noll fokus på det mesta. Visste ingenting om vad jag ville med mitt liv. Sur, kaxig, och grining är ord som beskrev mig väldigt bra just då. Men på East hittade jag äntligen min passion, jag kände hur jag verkligen att det var i restaurangköket jag hörde hemma. Och jag hade haft 2 veckor, 2 underbara veckor som jag lärde mig så mycket på, och dessutom träffade jag Mimmi. Mimmi som jag idag inte vet vad jag skulle göra utan. East gav mig så mycket, och än idag är jag där jätteofta. Hade jag fått välja för ett år sedan, hade jag hoppat av skolan och bara velat vara där. Dum som jag var då. Självklart vill jag fortfarande vara där jämt, men det går inte. Hur gärna jag än vill. Jag är där var och varannan dag bara för att säga hej, bara att titta på. Jag har växt något grymt det här året, och jag är övertygad om att East, och framförallt Mimmi har ett finger med i spelet där.
Jag var så ledsen den dagen jag slutade praoa, jag hade en gråtklump i halsen exat hela dagen, och jag minns när Mimmi läste brevet jag skrivit till dom. Då grät hon. När jag skulle gå kom tårarna, och dom slutade inte rinna. Men nu är jag där jämt, jag har inte släppt taget, och jag har t.om en extrajobbsanställning. Livet kan förändras när vi minst anar det. Jag trodde inte för mitt liv att jag skulle trivas så bra, och aldrig skulle jag tro att jag skulle växa så mycket som person som jag faktiskt gjort. Livet tar ibland en helomvändning, i mitt fall åt det positiva hållet. Jag hade inte varit den person jag är idag utan allt det här. Och jag är så lycklig för att det hände!
Jag var verkligen tvungen att få ur mig det där, men jag tvingar ju ingen att läsa så:)
puss och kram!
17.00 i kungsträdgården
Får bli ett snabbt inlägg, ska snart dra till bussen..Är ju barnvakt ikväll, så gärna en pling:)
Skolan idag, hade matteprov. Det gick som väntat inge vidare menmen. Vi hade redovisning på svenskan, och jag tyckte att det gick bra. Hoppas bara att det blev bra också. Vi hade iallafall en jätterolig dag!
Och glöm inte att komma till Kungsträdgården 17.00! Jag kan inte komma, hur gärna jag än vill, är jättebesviken på att jag inte kan. Men jag ska iallafall försöka hedra hans minne så gott jag kan borta i Bro...Men ni som kan, gå! Det betyder jättemycket för hans närstående.
Nu måste jag packa ihop mina saker. Antar att jag ska kolla på idol ikväll, och förhoppningsvis kan jag slänga in ett inlägg därifrån. Hoppas ni får en jättebra kväll! puss
Skolan idag, hade matteprov. Det gick som väntat inge vidare menmen. Vi hade redovisning på svenskan, och jag tyckte att det gick bra. Hoppas bara att det blev bra också. Vi hade iallafall en jätterolig dag!
Och glöm inte att komma till Kungsträdgården 17.00! Jag kan inte komma, hur gärna jag än vill, är jättebesviken på att jag inte kan. Men jag ska iallafall försöka hedra hans minne så gott jag kan borta i Bro...Men ni som kan, gå! Det betyder jättemycket för hans närstående.
Nu måste jag packa ihop mina saker. Antar att jag ska kolla på idol ikväll, och förhoppningsvis kan jag slänga in ett inlägg därifrån. Hoppas ni får en jättebra kväll! puss
Tyst minut
Och idag höll vi även en tyst minut för Riccardo när vi hade varmkök. Hela klassen var tyst och stilla i en minut, och när minuten var över gick alla tillbaka till sina arbeten, och allt var som vanligt..för oss iallafall. Tänker på hans närstående, bara för att dom återgår till sina arbeten blir ingenting som vanligt, aldrig någonsin.
så var tisdagen slut..nästan
Nu har alla mina tjejer just gått hem, ikväll var det jag, Lenita, Erika, Lovisa, Malin och Sara som satt bänkade framför TV:n hemma hos mig. Vi hade chips och popcorn, som vi lyckades äta upp lagom till första reklamen...I love you girls!
Så återgår jag för sista gången till Liv-debatten, jag tror jag har ändrat min åsikt, nu har jag läst på det mycket mer och kommit fram till att det nog är någon som driver. Sjuk sak att driva om, men det är nog så.
Btw, pratade jag med Lorenz idag, han praktiserade samtidigt som jag praoade på East förra året, han jobbar nämligen i jakobsberg den här veckan. Det var jättelängesen vi pratade, och vem vet, kanske vi springer på varandra någon dag:)
Nu är det dushen som gäller och sen sängen. Börjar 8.00 imorgon, men jag och Chici ska ta tåget som går 7.16 så vi hinner byta om, skriva av receptet osv. Godnatt sötnosar
PS. Shit, idag var det läsarrekord igen, och den här gången verkligen ett läsarrekord! Trist bara att ni inte lämnar ett spår..:) PUSS
Så återgår jag för sista gången till Liv-debatten, jag tror jag har ändrat min åsikt, nu har jag läst på det mycket mer och kommit fram till att det nog är någon som driver. Sjuk sak att driva om, men det är nog så.
Btw, pratade jag med Lorenz idag, han praktiserade samtidigt som jag praoade på East förra året, han jobbar nämligen i jakobsberg den här veckan. Det var jättelängesen vi pratade, och vem vet, kanske vi springer på varandra någon dag:)
Nu är det dushen som gäller och sen sängen. Börjar 8.00 imorgon, men jag och Chici ska ta tåget som går 7.16 så vi hinner byta om, skriva av receptet osv. Godnatt sötnosar
PS. Shit, idag var det läsarrekord igen, och den här gången verkligen ett läsarrekord! Trist bara att ni inte lämnar ett spår..:) PUSS
Sant eller falskt?
Har precis ätit middag-med mig själv, igen. Har jag någon familj eller, haha:P
Lite bloggtorka idag känner jag, just nu väntar jag bara på att tjejerna ska droppa in.
Har läst massor av bloggar, och även själv fått en kommentar ang. Liv. När ni säger det, så blir jag lite fundersam, för att i nästa stund slå bort den tanken. För vem är så känslokall och hjärtlös och driver om något som drabbar kvinnor varje dag? Men, vare sig det är sant eller inte, köp ett rosa band! för det kan vara du som drabbas nästa gång...
Jag är verkligen jättetrött, blir sängen driekt efter DH och dushen ikväll. Fast det lär väl sluta med att jag hamnar i bloggen igen, bloggberoende som jag är...pusspuss
Lite bloggtorka idag känner jag, just nu väntar jag bara på att tjejerna ska droppa in.
Har läst massor av bloggar, och även själv fått en kommentar ang. Liv. När ni säger det, så blir jag lite fundersam, för att i nästa stund slå bort den tanken. För vem är så känslokall och hjärtlös och driver om något som drabbar kvinnor varje dag? Men, vare sig det är sant eller inte, köp ett rosa band! för det kan vara du som drabbas nästa gång...
Jag är verkligen jättetrött, blir sängen driekt efter DH och dushen ikväll. Fast det lär väl sluta med att jag hamnar i bloggen igen, bloggberoende som jag är...pusspuss
Livs alldeles för korta liv
Satt just och läste bloggen om Liv, tjejen som fick bröstcancer som 19-åring. Nu är hon 20 år, och ska dö imorgon p.ga cancern. Jag blev så ledsen när jag läste det här, och förundrades över hennes styrka! Att hon tar mod till sig och skriver ett sista inlägg, att hon så öppet berättar att hon ska dö imorgon, och gör det med sådant mod att det nästan är läskigt. Tänk att veta att det är det sista inlägg man skriver..Bröstcancer dödar jättemånga kvinnor varje år, det är fruktansvärt! Livet är så sjukt orättvist..Liv, fan vad stark hon är, och fan vad jag önskar att jag kunde göra något..men så slog det mig, att jag faktiskt har köpt ett rosa band, mer kan jag inte göra. Det kommer inte ge Liv livet tillbaka, men det kan rädda andra kvinnors liv. Så kom igen nu läsare! Istället för att köpa godis, cigg eller vad ni nu gör av era pengar på, köp ett rosa band för 20 kr. Det är inte en jättesumma, och du är med och räddar liv!
Vad säger ni?
Vad säger ni?
Vila i frid Liv.
ljus för dom
Nu tänder jag ett ljus för Riccardo, som misshandlades till döds av 91-or. Och som Micha skrev i sin blogg, för den 15-åriga killen som sköts till döds av en 50-årig man.
Vila i frid!
Vila i frid!
Han fyller 17 idag
Skolan har flytit på bra tycker jag. På serveringen fick vi lära oss att bära tallrikar på rätt sätt, och på hygienen pratade vi om diskmedel.
Men vi började prata om 17åringen, ja han är 17 nu. För han fyller år idag. Jag är fortfarande lika förbannad över det här. Jag vet inte vem han var, och jag kände honom inte. Men nästa gång kan det vara någon man själv känner(peppar peppar), för det händer inte bara andra. Det gör inte det. Det våldet som är idag, det skrämmer mig faktiskt, för som vi diskuterade, det finns 12åringar som håller på. Om det är så här illa nu, hur kommer det då bli när vi skaffar barn? Ska vi behöva vara rädda för att låta dom vara ute? Nej, det tycker faktiskt inte jag. Men vad kan vi göra åt saken?
Men vi började prata om 17åringen, ja han är 17 nu. För han fyller år idag. Jag är fortfarande lika förbannad över det här. Jag vet inte vem han var, och jag kände honom inte. Men nästa gång kan det vara någon man själv känner(peppar peppar), för det händer inte bara andra. Det gör inte det. Det våldet som är idag, det skrämmer mig faktiskt, för som vi diskuterade, det finns 12åringar som håller på. Om det är så här illa nu, hur kommer det då bli när vi skaffar barn? Ska vi behöva vara rädda för att låta dom vara ute? Nej, det tycker faktiskt inte jag. Men vad kan vi göra åt saken?
Min passion
Nu tänkte jag berätta om min stora passion, där jag trivs allra bäst. I köket, där mår jag så bra och jag skulle kunna stå hur länge som helst. På East räcker det med att stå och titta på arbetet som sker bakom, fast roligast är ju självklart att jobba själv. Att jobba i kök är så fantastiskt roligt, det händer så mycket på vägen som gästen som beställt mat aldrig kan ens tänka sig. Att när något går snett så löser man det på alla möjliga tänkbara sätt, och det märks inte ens när maten ligger upplagd. Eller att komma jättetidigt på morgonen och förebereda allt. Jag kan inte se mig själv, jobba som något annat än kock. Det finns inte, det är det här jag vill. För att jag mår så bra av det, är jag ledsen över något slutar jag tänka på det. Min största passion i livet är att stå i köket, att uppleva stressen är underbart. Jag vill det här, inget kan hindra mig från att nå min dröm. En dag ska jag ha en egen restaurang.
Vad är eran stora passion?
Vad är eran stora passion?
helt tom
igår var jag med Lenita, Erika och dom först i hässelby men det var rätt trist så vi drog rätt snart vidare till Bro där det var paarty^^. Det var rätt kul, en tjej var plastsyrra till Pontus G i min klass:) Så vi var väl där till 2 sen tog jag och Nita en taxi hem, skönt att slippa bussar och tåg.
Idag väckte mamma mig vid halv 1, skönt att få sova ut för en gångs skull! Jag har inte gjort något alls idag, eller jag och Mamma spelade kubb med Greger, Marie och Theo. Ikväll ska Marie komma över, och Lenita. Erika har jag inte fått tag på, men hon kanske också kommer:)
Det strular fortfarande med bilderna, men jag ska försöka fixa det.
Jag känner mig verkligen tom, jag fattar inte att jag har lämnat Fjällen. Därav kan jag inte gråta för jag tror fortfarande att jag i höst ska gå i dom korridorer jag alltid gått i, alltid träffa alla gamla lärare. Det känns så tungt att lämna, och ännu tyngre att inte få komma tillbaka till min klass som jag redan saknar grymt mycket. Det kommer aldrig bli detsamma. Förra året var det hemsk när niorna slutade, men det går inte att jämföra med att sluta själv. Vissa tycker säkert att jag överdriver, men då får ni göra det, för jag har lämnat ett hem bakom mig. Jag har växt upp där, och jag känner mig inte redo att lämna än även fast det måste gå vidare. Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan ju inte ens gråta...
Hoppas ni har det bra, och till er i 9d; Glöm aldrig hur speciella ni är för mig, ni har en sån stor plats i mitt hjärta. Jag kommer sakna er, eller ja jag saknar er redan så mycket. Hoppas att ni får det bra allihopa och att vi träffas snart igen. För jag vill inte att vi förlorar kontakten. Jag älskar er!
Ingenting kan vara i en evighet...
cabaren: Jag kommer aldrig glömma den här kvällen! Den var så otroligt lyckad, förstår inte hur lärarna kunde fixa det så bra! Mina lärare hade gjort en jättefin sång till våran klass, den var verkligen rörande. Sen hade dom gjort en film och jag höll på att garva ihjäl mig. Elevcabaren var också bra. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna tills åttornas sång till niorna kom. Då brast det, det var så hemskt! Sen var vi på gården och dansade, och sen gick jag hem. Kvällen var helt underbar, kommer aldrig att glömma!
Skolavslutningen: Jag mötte Karro och Emma imorse, och redan då kände jag hur tårarna var på väg. Ute vid scenen gick det bra, men usch vad sorgligt det var. I klassrummet pratade Britt-Marie och Karin om våra 3 år, och så hade dom gjort ett bildspel, och då kom tårarna. Det rann och rann, samtidigt som jag log. För oj, vad mycket minnen vi har tillsammans. Det gjorde så ont, att veta att det är sista dagen. Vi drack cider, och så fick vi våra betyg, mina var ju inte direkt att hurra för men det duger. Sen träffade jag Olivia och Bella och då brast det igen, och så träffade jag massa lärare. Det känns verkligen tungt att behöva lämna Fjällen som jag gått i i 10 år. Jag har levt ett helt liv där, och nu är allt slut. Jag och några killar från klassen satt utanför klassrummet på bänkarna en sista gång. Jag kan fortfarande inte förstå att allt bara är slut, ingenting kommer någonsin bli som det var även om vi kommer hålla kontakten. Inget blir någonsin som 9d, den bästa klassen som finns! Inga ord kan beskriva tomheten jag kände när jag för sista gången som behörig elev gick ut från skolan. Det gör riktigt ont. Tack alla som gjort dom här 3 åren till dom bästa åren i mitt liv, speciellt min älskade klass!
Nu har jag sommarlov, och det känns både skönt och helt sjukt tråkigt. Men ja, på måndag börjar jag jobba, och sen väntar Båstad. Hoppas på en riktigt lyckad sommar, även om det känns jävligt tungt just nu. Fick bildspelet med mig hem, och jag gissar på att det kommer tittas mycket på i sommar.
PUSS!
Skolavslutningen: Jag mötte Karro och Emma imorse, och redan då kände jag hur tårarna var på väg. Ute vid scenen gick det bra, men usch vad sorgligt det var. I klassrummet pratade Britt-Marie och Karin om våra 3 år, och så hade dom gjort ett bildspel, och då kom tårarna. Det rann och rann, samtidigt som jag log. För oj, vad mycket minnen vi har tillsammans. Det gjorde så ont, att veta att det är sista dagen. Vi drack cider, och så fick vi våra betyg, mina var ju inte direkt att hurra för men det duger. Sen träffade jag Olivia och Bella och då brast det igen, och så träffade jag massa lärare. Det känns verkligen tungt att behöva lämna Fjällen som jag gått i i 10 år. Jag har levt ett helt liv där, och nu är allt slut. Jag och några killar från klassen satt utanför klassrummet på bänkarna en sista gång. Jag kan fortfarande inte förstå att allt bara är slut, ingenting kommer någonsin bli som det var även om vi kommer hålla kontakten. Inget blir någonsin som 9d, den bästa klassen som finns! Inga ord kan beskriva tomheten jag kände när jag för sista gången som behörig elev gick ut från skolan. Det gör riktigt ont. Tack alla som gjort dom här 3 åren till dom bästa åren i mitt liv, speciellt min älskade klass!
Nu har jag sommarlov, och det känns både skönt och helt sjukt tråkigt. Men ja, på måndag börjar jag jobba, och sen väntar Båstad. Hoppas på en riktigt lyckad sommar, även om det känns jävligt tungt just nu. Fick bildspelet med mig hem, och jag gissar på att det kommer tittas mycket på i sommar.
PUSS!
cabare ikväll
Idag kom jag till skolan kvart i 9, och då skulle vi städa, astråkigt. Jag tömde mitt skåp och fick världens separationsångest. Imorgon slutar jag i min skola som jag gått i i 10 år! Det är fan sjukt! Pratade med min HK lärare och hon sa: Lycka till nu Sandra, och se till att du blir en riktigt stjärnkock så du kan bjuda din gamla HKlärare på middag. Jag har verkligen känt hur nära tårarna har varit hela dagen..
Det var volleyboll och fotboll där elever körde mot lärarna, men jag såg inte en hel match på något för under volleybollen gick jag, Ante, Sanna, och Joar ner till banken för att växla pengar från klasskassan, men det gick tydligen inte? Så vi gick till ICA och där gick det, ICA äger banken^^ Joar köpte världens äckligaste choklad för 5.50, priset kanske säger allt? När vi kom tillbaka till skolan hade fotbollen börjat men jag har faktiskt ingen aning om vem som vann, men jag tror det var eleverna:)
Ikväll är det då cabare, har en känsla av att det blir mycket tårar. Väntar just nu på Karro, och Emma, dom ska komma hit och så ska vi fixa oss tillsammans. Jag har verkligen ångest inför morgondagen, jag VILL inte. Och ändå vill jag börja om på nytt, och byta miljö. Men jag vill ändå inte lämna. Jag har verkligen inte trott under alla år att någon gång ska jag också sluta här, det har liksom inte gått in. Och nu sitter jag här ändå, imorgon lämnar jag fjällenskolan för ett helt annat liv.
Kram från en ångestladdad Sandra.
Ps. det går inte att ladda upp bilder, jag ska försöka igen sen. Bilder från stan och cabaren kommer upp så snart det funkar igen. Och på måndag ska jag ta en bild på mig i mina fina kockkläder och lägga upp ;)
Det var volleyboll och fotboll där elever körde mot lärarna, men jag såg inte en hel match på något för under volleybollen gick jag, Ante, Sanna, och Joar ner till banken för att växla pengar från klasskassan, men det gick tydligen inte? Så vi gick till ICA och där gick det, ICA äger banken^^ Joar köpte världens äckligaste choklad för 5.50, priset kanske säger allt? När vi kom tillbaka till skolan hade fotbollen börjat men jag har faktiskt ingen aning om vem som vann, men jag tror det var eleverna:)
Ikväll är det då cabare, har en känsla av att det blir mycket tårar. Väntar just nu på Karro, och Emma, dom ska komma hit och så ska vi fixa oss tillsammans. Jag har verkligen ångest inför morgondagen, jag VILL inte. Och ändå vill jag börja om på nytt, och byta miljö. Men jag vill ändå inte lämna. Jag har verkligen inte trott under alla år att någon gång ska jag också sluta här, det har liksom inte gått in. Och nu sitter jag här ändå, imorgon lämnar jag fjällenskolan för ett helt annat liv.
Kram från en ångestladdad Sandra.
Ps. det går inte att ladda upp bilder, jag ska försöka igen sen. Bilder från stan och cabaren kommer upp så snart det funkar igen. Och på måndag ska jag ta en bild på mig i mina fina kockkläder och lägga upp ;)
