SandraMittjas

Håller på att rensa igenom mitt rum, och kände att jag måste skriva av mig lite. Är ni ointresserade, sluta läs här!

Jag har gått igenom mängder med bilder på vänner. Vänner jag förlorat, vänner som förlorat mig, vänner som fortfarande finns kvar. Det finns så mycket bilder på vänner som jag inte längre har någon kontakt med..Johanna är en av dom, hon flyttade när vi började ettan men vi höll kontakten..tills sjuan. Nu vet jag ingenting om henne i princip, vi pratar aldrig. Det är tungt, med tanke på den kontakt vi hade, jag trodde aldrig att jag skulle klara mig utan henne, men man klarar mer än man tror. Jag har läst igenom mängder med gamla dagböcker, och jag måste erkänna att jag blev lite rädd. Jag slutade skriva i 14årsåldern. Jag märker nu hur dåligt jag har mått, hur illa jag tyckt om mig själv, och hur mycket livet skrämde mig. Jag hittar sidor som det står på hur mycket jag ska äta på en dag, hur mycket jag väger. Jag åt ju ingenting slog det mig, och varför? Jag tyckte att jag var tjock, och det började jag skriva i 12årsåldern! Orden är skrivna av mig när jag är ett barn, det är helt absurt! Meningar som säger hur ful, tjock, och värdelös jag är. Jag vet inte riktigt varför det blev så..eller så kanske jag vet det? Den tiden är inget jag gärna tittar tillbaka på, inte om jag inte måste. Det är en mörk period i mitt liv som jag inte vill uppleva igen. Men en sak till slog mig. Jag stod inte de som står mig närmast nu, speciellt nära. Och dom vänner jag umgicks med då har jag inte längre i mitt liv, utom Julia. Jag hade inte Mimmi och Alessia. Jag hade inte självförtroende, och jag var långt ifrån vad man kallar stark. Nu är jag det, och det trodde jag inte för bara ett par år sedan. Jag vill leva i nuet, och aldrig vara ifrån dom som står mig närmast. Jag tänker aldrig ge upp, för jag vet att jag är värd att må bra! Det är vi allihopa.

Någon mer som vill lätta sitt hjärta:)? Jag lyssnar mer än gärna, och självklart kan du vara anonym!

---