1 år sedan
Måste bara få berätta det här, innan jag sprängs..:)
För ett år sedan idag, hade jag min sista praodag på East. Jag minns hur ledsen jag var den dagen för jag hade äntligen hittat det jag ville med mitt liv. För ett år sedan var jag en vilsen tonåring, med noll fokus på det mesta. Visste ingenting om vad jag ville med mitt liv. Sur, kaxig, och grining är ord som beskrev mig väldigt bra just då. Men på East hittade jag äntligen min passion, jag kände hur jag verkligen att det var i restaurangköket jag hörde hemma. Och jag hade haft 2 veckor, 2 underbara veckor som jag lärde mig så mycket på, och dessutom träffade jag Mimmi. Mimmi som jag idag inte vet vad jag skulle göra utan. East gav mig så mycket, och än idag är jag där jätteofta. Hade jag fått välja för ett år sedan, hade jag hoppat av skolan och bara velat vara där. Dum som jag var då. Självklart vill jag fortfarande vara där jämt, men det går inte. Hur gärna jag än vill. Jag är där var och varannan dag bara för att säga hej, bara att titta på. Jag har växt något grymt det här året, och jag är övertygad om att East, och framförallt Mimmi har ett finger med i spelet där.
Jag var så ledsen den dagen jag slutade praoa, jag hade en gråtklump i halsen exat hela dagen, och jag minns när Mimmi läste brevet jag skrivit till dom. Då grät hon. När jag skulle gå kom tårarna, och dom slutade inte rinna. Men nu är jag där jämt, jag har inte släppt taget, och jag har t.om en extrajobbsanställning. Livet kan förändras när vi minst anar det. Jag trodde inte för mitt liv att jag skulle trivas så bra, och aldrig skulle jag tro att jag skulle växa så mycket som person som jag faktiskt gjort. Livet tar ibland en helomvändning, i mitt fall åt det positiva hållet. Jag hade inte varit den person jag är idag utan allt det här. Och jag är så lycklig för att det hände!
Jag var verkligen tvungen att få ur mig det där, men jag tvingar ju ingen att läsa så:)
puss och kram!
För ett år sedan idag, hade jag min sista praodag på East. Jag minns hur ledsen jag var den dagen för jag hade äntligen hittat det jag ville med mitt liv. För ett år sedan var jag en vilsen tonåring, med noll fokus på det mesta. Visste ingenting om vad jag ville med mitt liv. Sur, kaxig, och grining är ord som beskrev mig väldigt bra just då. Men på East hittade jag äntligen min passion, jag kände hur jag verkligen att det var i restaurangköket jag hörde hemma. Och jag hade haft 2 veckor, 2 underbara veckor som jag lärde mig så mycket på, och dessutom träffade jag Mimmi. Mimmi som jag idag inte vet vad jag skulle göra utan. East gav mig så mycket, och än idag är jag där jätteofta. Hade jag fått välja för ett år sedan, hade jag hoppat av skolan och bara velat vara där. Dum som jag var då. Självklart vill jag fortfarande vara där jämt, men det går inte. Hur gärna jag än vill. Jag är där var och varannan dag bara för att säga hej, bara att titta på. Jag har växt något grymt det här året, och jag är övertygad om att East, och framförallt Mimmi har ett finger med i spelet där.
Jag var så ledsen den dagen jag slutade praoa, jag hade en gråtklump i halsen exat hela dagen, och jag minns när Mimmi läste brevet jag skrivit till dom. Då grät hon. När jag skulle gå kom tårarna, och dom slutade inte rinna. Men nu är jag där jämt, jag har inte släppt taget, och jag har t.om en extrajobbsanställning. Livet kan förändras när vi minst anar det. Jag trodde inte för mitt liv att jag skulle trivas så bra, och aldrig skulle jag tro att jag skulle växa så mycket som person som jag faktiskt gjort. Livet tar ibland en helomvändning, i mitt fall åt det positiva hållet. Jag hade inte varit den person jag är idag utan allt det här. Och jag är så lycklig för att det hände!
Jag var verkligen tvungen att få ur mig det där, men jag tvingar ju ingen att läsa så:)
puss och kram!
Kommentarer
Trackback
