SandraMittjas

2 år Ingrid..Så lång tid har gått utan dig nu. Igår var det precis 2 år sedan pappa ringde och sa att du inte längre fanns med oss. Saknaden är nästan ännu större nu, nu vet jag att du aldrig mer kommer att komma hit igen. Fortfarande känns det så konstigt, du skulle ju alltid finnas. För det var så det skulle vara. Att just du skulle drabbas fanns liksom inte. Bilden på dig står fortfarande i mitt rum, varje dag ser jag ditt leende, och varje dag tänker jag på dig. Jularna hos dig var bäst, det är dom jag minns allra bäst. Men jag vet att hur mycket jag än gråter, hur mycket jag än tänker, och hur mycket jag än önskar kommer du inte att komma tillbaka. Du var så älskad av alla, inte så konstigt det med tanke på hur glad och snäll du alltid var. Även om du inte längre finns på jorden, finns du alltid med mig. Alltid i mitt hjärta. Jag glömmer aldrig dagen då farmor berättade att du fått en elakartad hjärntumör. 13 maj 2006, på min konfirmationsdag. Jag tänkte direkt att du skulle klara det, men precis en månad senare försvann du från oss. Du blev en ängel i himlen istället för en ängel på jorden

.Jag älskar dig